Igår tänkte jag..

..på när du låg du låg så stilla i sängen på Akis. Så konstigt att se dig efter 4 år. Alla dessa känslor jag hade inom mig, välde upp likt ett vulkan utbrott och gjorde så ont. Smärtan och sorgen över allt som varit välde upp. Jag la mig bredvid dig, smekte dig i håret och ville aldrig lämna dig. Jag flätade en fläta i luggen på dig. Det är så konstigt att du ena sekunden levt och andra sekunden finns du inte mer. Jag kommer alltid att ha den bilden innanför min näthinna, där du låg så fridfull.
  Jag är tacksam över mig själv att jag valde att följa med mamma och pappa den kvällen. Den kvällen du dog...
Min tröst i allt detta, är att du fick dö på det du älskade. Din älskade häst..

Jag var med dig hela tiden, som den stora syster jag ska vara. Det var det enda jag kunde göra för dig, efter allt som varit mellan oss. Men jag ville inte lämna dig! Först ville jag förbereda dig, men sen ändrade jag mig. Men jag valde dina kläder, det linne som du älskade och alltid snodde av mig. Jag valde halsbandet som las runt din hals, den vita strass droppe som du en gång gav mig. För på så vis var en del av mig, med dig. Så när dagen för din sista vila kom, fanns jag bakom dig. Jag lämnade kyrkan sist och följde kistbärarna ut.

 Jag gav dig en sista puss, som ett sista farväl. Jag slöt mina ögon och sa:

-Du är förlåten och jag älskar dig. Sov i ro tills den dag vi åter möts..

Så overkligt att du inte finns. Saknar dig så.... <3

Maddes grav!

Här är Maddes sista vila. Här ligger hon <3

Det var så längesedan jag skrev..

här. Det har hänt mycket, jag har börjat att studera. Just nu studerar jag till barnskötare. Det är jättekul! Saknade efter Madde finns kvar och det går inte en dag att jag tänker på henne. Jag saknar min älskade mormor, och tiden går så fort. Mormor har nu varit borta i 2 år. Jag undrar fortfarande hur allt skulle varit om Madde hade levt idag? Hade vi börjat att prata? Finns så många frågor, som jag aldrig kommer att få svar på. Kanske hon möter mig när min dag är inne? Jag fotade vår nya hund för några dagar sedan, och det var ett väldigt konstigt foto. På bilden fanns ett ljusklot! Vad är det? Var det Madde? 

Din dag idag..

Idag skulle du ha fyllt 30 år. Du skulle nog ha haft ett stort kalas? Vem vet, kanske hade vi börjat att prata med varandra igen? Du kanske hade firat din dag i Tyskland? Jag önskar dig ett stort grattis i himmelen, älskade syster 💖 Från oss alla..Du fattas oss..

Det var väldigt längesedan

jag skrev något här. Det har till stor del att göra med att jag mått så fruktansvärt dåligt. Men jag måste återuppta detta igen. Den 9/1-14 så somnade vår älskade mormor in. Allt gick såå fort. Hon åkte in på Ons den 8/1 kl.13 o avled Tors kl.7.30. Jag vet att Madde o mormor har mötts nu. Jag kommer att försöka att skriva mer här.

Allt gott!

Åsikter

Jag fick ett mail om att någon valt att kommentera ett av mina inlägg. Den personen skrev att det var rätt åt Madde att hon fick cancer. Jag valde att publicera det pga att personen i fråga inte kunde stå för sin åsikt utan var bara en feg lite människa  som är anonym. Den personen måste må fruktansvärt dåligt? Den har nog inget eget liv eftersom den måste bry sig om andras? Patetiskt och tragiskt.  Alla har rätt till sin åsikt men stå för i helvete då för den!

Slutet....

...av våran väntat är här nu. Idag så stod din gravsten på din plats. Äntligen! Nu finns det längre inget som hindrar din ro. Nu får du frid.
  Vi åkte till dig, mamma, Jag och Anton. Vi var där tidigare idag, men då reste dom din sten. Vi får inte vara med då. Den är så fin. Mamma fixade i ordning allt, Anton borstade bort jord och små löv. Jag hjälpte till när mamma ville ha det och kom med min åsikter. Du vet ju mamma, tingel tangel ;)

Jag saknar dig så.....älskade syster!

Sov i ro......

Ett skrivet papper....

hittade jag hos mormor och morfar i veckan. Den lappen gjorde mig så lycklig.

Det stod: "när du läser detta, glöm aldrig att jag älskar dig syrran! Madde....."

Du älskade mig.....jag betydde något för dig.
Min älskade syster, varför blev allt som det blev?

Jag har aldrig slutat älska dig, Madde!

Det var ett tag sedan jag skrev....

men jag har mått så dåligt ett bra tag. Saknaden gör så jävla ont nu när hon inte finns. Jag har inte klarat av att skriva, det har varit för jobbigt. Alla minnen, saknaden och smärta..... :(

Jag ska försöka för Maddes skull att skriva. Det kanske inte blir varje dag men då och då.

Ha det så gott alla och var rädda om varandra!

"Skillnaden mellan liv och död, är tiden för ett andetag."

Vad får....

dig, du som gjort detta vid Maddes grav att tro att det är ok? Det är det inte. Vi, Maddes familj accepterar inte det. Så sluta och låt oss sörja ifred och Madde få sin ro.

Min sorg

Jag vet att det finns en del som har den åsikten att man inte kan skriva utefter minnen. Jag tycker att de har fel. Det är ju minnen som får dig att skriva. Minnen som fyller en bok. Minnen som får dig att le och minnas. Att leva.
  Madde var min lilla syster och vi har levt med varandra i 23 år. Jag har minnen som ingen annan har och kommer att få. Alla har sina minnen men detta är mina, så låt mig få ha dem och dela dem med er om jag vill. Det jag har kan ingen anna se, känna och minnas.
   Min sorg är vår barndom. Jag saknar den och henne så det gör ont. Min bearbetning är att få skriva. Ibland gör det så ont att jag bara vill lägga mig ner och dö. Hon var en del av mig och nu är jag halv. De som inte kan respektera mig, mina minnen och min sorg....har inget på min blogg att göra.

Ni andra är mer än välkommna :)

                                                                                                       MVH Micaela

Till Madde

Madde, du fattas mig så.......

Detta gjorde Madde till 100%

"De människor som fått ur det mesta av livet

är inte de som levt ett helt sekel 

- utan de som levt varje minut…"

Tillbaka blick.....

Om jag blundar så spelas små fragment ur olika tidsperioder av sjukdomen framför mig. Det känns nära, men ändå långt bort. Morgonen när jag skulle borsta håret och det bara lossnar en massa tussar. När jag bestämde mig för att raka av håret och halva sidan var bortrakad, som ett tecken på att jag var cancersjuk. På andra sidan var jag en ”frisk” tonårstjej som hade hela livet framför sig.

När läkarna gjorde biopsi i mitt ben för att se om det var cancer jag hade och vilken sort det var, den fruktansvärda smärtan som ekade i min kropp och den bitterhet jag kände över sköterskan som sa ”Nej, det gör inte ont”.

Doften av sjukhus, doften av handsprit (som jag för övrigt har jättesvårt för ännu idag) Ljudet av fötter i sjukhusgångarna, knackningen på dörren på förmiddagarna när läkarna kom för att göra sin morgonrond. Knackningarna i telefonluren som skulle symbolisera olika meddelanden när mina anhöriga/kompisar ringde, då jag var i för dåligt skick för att kunna prata. En knackning för ja, två för nej…

När jag fick sitta inne i ett bås med ett stort plastskynke för med endast en liten ”fönsterruta” att titta ut igenom, medan jag fick andas in någon form av antibiotika (tror jag det var). När jag blödde näsblod och blodet aldrig ville koagulera så jag fick åka ner till öron/näsa/hals och de blev tvugna att etsa i min näsa (läs. bränna blodkärl).

När jag blev ”tvingad” att ta emot en sond i min näsa för att klara mitt liv, då jag hade gått ner så pass mycket i vikt att läkarna befarade att jag inte skulle klara mig. Och alla jävla gånger när den där äckliga sondmaten råkade hamna i min mun och det smakade SKIT.

Alla gånger jag låg ensam på sjukhussängen och tittade ut genom fönstret och funderade över vad alla mina jämnåriga kompisar pysslade med, medan jag sysselsatte mig med att rädda mitt liv, lära mig om mediciner och hålla koll på hur mycket jag åt och drack.

Alla de gånger jag försökte besöka skolan (läs. då jag var i skapligt skick) och kände mig som en jävla alien då alla mina f.d. kompisar inte ens hälsade på mig. Jag hade ju bara cancer, inte pesten!

Varje gång jag var i stallet, fick känna mig ”frisk” för en gångs skull. Njuta av lukten från Kejsarns mule och känna hans förbehållslösa kärlek. För honom var jag bara Madde, inte cancermadde.

Alla de gånger vi åkte ut med bilen för att jag skulle få se omvärlden från något sånär säkert avstånd, utan risk för bakterier och lömska infektioner som kunde sabotera min helningsprocess. Jag älskade att åka längs landsvägarna, titta på hästar och drömma mig bort till ett liv som kändes så främmande mot den verklighet jag då levde i…

När jag blev förbannad över att folk vägrade fråga MIG om hur jag mådde, utan var tvugna (läs. pga sin egen rädsla säkerligen) att fråga andra runtomkring mig. Hur jag kände mig betydelselös och tillintetgjord, det var väl bara jag som visste hur jag egentligen mådde?

När jag åkte till Mickelsmäss efter att ha legat inne i en vecka och fått en cellgiftspåse på 1 liter/dag. Hann vara där i knappt en timme, svimmade och fick köras tillbaka till sjukhuset i ambulans, som för övrigt är den enda gången jag åkt tut-tut hittills.

När min hals, mun och inre var ett stort sår. Jag kunde inte prata, jag kunde inte äta och jag ville inte att någon skulle röra mig. När sköterskan Per sa till mig ”vad vi är snygga idag då!” när jag kom in till avdelningen för en behandling mot mina biverkningar. (Per är för övrigt världens bästa cancersköterska, finns ingen bättre).

När jag grät hela vägen till Akkis för att jag var så rädd för att få motgiftet mot Adriamycin (en av de värsta cellgifterna, det röda giftet). Det gavs under ca 15 minuter, jag var tvungen att ligga i sängen som var nedåtlutad för att medicinen kunde göra så man fick blodtrycksfall. Jag spydde konstant och yrade. Som tur var slapp jag få det den sista gången (totalt ”bara” två gånger) tack vare fantastiska Anders Kreuger.

Min största passion när håret var avkapat var mina naglar. Det enda som jag säkerligen då kände personifierade mig som kvinna/tjej. Jag hade köpt nagellack på Åhléns i Stockholm som lös i mörkret och som jag till min stora glädje fick visa för all personal på avdelningen. Ovanför min säng radade jag upp mina då, ca 50 st nagellack till varje behandling och ibland målade jag om naglarna mer än en gång/dag…

När jag inte kunde äta och satt och tittade på när anhöriga satt och åt min favoriträtt (läs. på den tiden) fiskpinnar med kokt potatis, fiskdressing och ärtor. Till det drack man lättdryck med päronsmak. Det var det godaste jag visste! Jag minns hur jag satt mitt emot och försökte förnimma smaken och kände en längtan inom mig tills jag skulle kunna få äta igen. Min hals skar som 10 000 vassa knivar för varje gång jag svalde, så att äta var inte att fundera över…

Varje gång jag valde det största leendet på ”mår bra/dåligt” skalan. Min enorma positivitet att allting alltid kunde bli värre, jag hade ju trots allt det inte så farligt. Jag kunde ju faktiskt dö och tyvärr var inte det ett alternativ för mig. The lifeway or the highway!

Varje gång jag fick träffa någon ”ny” cancerpatient där jag skulle agera tröstplank, inspirationskälla osv. Och varje gång sorgen kom över mig då det verkade som att en del bestämt verkade förneka sin livssituation, inte ville erkänna, inte vågade se… Det gjorde ont i mig…

Känslan av att vara en människa, men samtidigt vara i en annan bubbla än i den bubblan man normalt annars är i. Skola, kompisar, pojkvänner, hobbys, ersattes av cellgiftsschema, läkningsperioder av biverkningar, sprutor, blodprover, hopplöshet och ensamhet…

Smärta… att inte kunna lämna över till någon annan. Att ständigt vara den som läkarna ville göra något med, som sköterskorna skulle ta blodprov på mm.. att inte bara säga att jag tyvärr var upptagen och att man fick lov att skjuta på en undersökning. Att alltid bara vara i händerna på personalen, att envist göra det bästa av situationen och att varje dag försöka le. Även om det var åt det minsta minsta, men att le varje dag…

Drömma om all mat jag skulle äta då jag blev bra igen. Pasta Carbonara, kålpudding, hummersoppa, makaronipudding, fiskpinnar, lasagne, oxfilé, thaimat, köttbullar och potatismos mm mm mm…

Fantisera om ett liv… ett friskt liv… utan cancer…

Saknad....

Saknar dig så..........du fattas mig <3

Make each step in life count

Your entire life journey ultimatly consists of the step you are

taking at this moment, there is always only this one step.

And so you give it your fullest attention.

This doesn’t mean you don’t know where you are going, it just means

this step is primary, the destination secondary

and what you encounter once there

depends on the quality of this step . . .

Att vara stora syster....

utan att kunna göra något. Det är det värsta jag varit med om. Jag stod på sidan av och såg på. Jag kunde inte ta beskeden som Madde fick, jag kunde inte ta all medecin som pumpades in i hennes ådror. Jag var maktlös. Men jag ville finnas där. Hon fick väldigt mycket bivärkningar av cytestatican. Jag minns en gång så slog det ut henne helt, hon fick svamp i munnen av dess like.

Gud vad jag önska att det var jag..

Men det var det inte, jag var en åskådeare. Hon hade en bok som alla som var där fick skriva i som en komersation. Hon klarade inte av höga ljud då, som exempel en dörr som gick igen. Hon var tapper min syster. En gång kunde hon inte med yougurt, hon spydde av den. Inte senare heller, det höll i sig.  När hon fick komma hem försökte vi hitta på roliga saker. Skolan fixa hon på sjukhuset. Hon åkte några gånger till Heidenstam för att hälsa på sina klasskompisar och berätta om hennes cancer. Hon ville till varje pris att allt skulle vara som vanligt, hon skulle inte vara någon vi skulle dalta med bara för att hon var sjuk. Inget, inte ens cancern skulle få stoppa henne. Från att leva ett bra och så normalt liv som det gick.

Flickan från förr...

Flickan från förr

On september 28, 2011, in Allmänt, Ampislivet, Mina tankar, by Supermadde

Den här bilden är tagen 4 juni 2004. Nästan precis ett år innan jag lät Otte Brosjö ta bort mitt ben. Mitt sjuka ben. Den här bilden är så tydlig. Den symboliserar verkligen hur mycket jag ville dölja den jag var. Om ni inte har tänkt på det när ni ser bilden, så ser ni att jag står med mitt ”fula ben”, så att inte ärret syns. Och det som är mest anmärkningsvärt är att jag fortfarande minns hur jag ville stå – så att det inte skulle synas. Vem vill visa sina ärr?

"Jag känner inte igen henne. Även om hon är jag. Jag är hon. Men jag vet hur dåligt jag mådde över den situation jag levde i. På min studentkväll gick jag ut i ett par vackra svarta skor med några av de högsta klackarna jag någonsin gått i. Vi träffades på gamla Rådhuset mina fina vänner och jag. Firade vår student. Firade intågandet i vuxenlivet. Jag firade i ett par skor jag inte kunde gå i. För att jag ville vara normal. Jag ville vara som ”alla andra”. Det vill väl alla?

Jag var så rädd. Så rädd för att någon skulle se. Någon skulle tycka att jag var ful. Att jag inte dög. Vem vill ha en tjej med ett fult ben och en massa ärr på kroppen?

Jag levde i ett svart moln som jag själv skapade. Ett moln där allt handlade om att flyta med. Att göra som alla andra. Att glömma den jag var. Att framförallt förringa den jag var. Inte sticka ut. Inte erkänna svaghet. Inte erkänna min historia."

Hej.
Jag heter Madelene Lundgren. Jag hade cancer när jag skulle fylla fjorton. Jag behandlades med cellgifter i över ett år. Jag valde att raka av mitt hår för att jag ville bestämma själv. Inte bara låta det falla. Jag fick genomgå två stora operationer för att bli av med den sjukdom som ofrivilligt kommit in i mitt liv. Jag har totalt fyra stora ärr på min kropp och några där inne i själen också, som alla har. Det största ärret hade ca 75 klammrar och täckte största delen av mitt ben. Mitt ben som nu är borta. Det fick somna in före mig, för att jag ville leva vidare. Fyra stora ärr som symboliserar den resa jag har gått igenom. Ärr som symboliserar att jag har fått kämpa för att få leva mitt liv. Kämpa mer än vad många andra kanske normalt får göra under sin livstid.
Idag är jag grymt stolt över den jag är. Över den resa jag har gått igenom. Jag är stolt över att jag fick ta steget ensam. Det var min resa. Min resa till den jag är idag. Jag valde. Jag satte mitt egenvärde. ”Det är bättre att ha ett snyggt ben än två fula och jag har hellre ett ben och är unik – än två ben och normal”. Och det är det bästa jag någonsin gjort. För min egen skull. Helt för min egen. Och för min framtid.
Jag minns fortfarande den där dagen när jag satt och skrev i min bok. En bok jag köpte för att kunna skriva ner mina tankar inför amputationen. Boken har blå och vita ränder på framsidan som flöt i varandra. Jag vill hitta den boken och läsa ur den, minnas tillbaka. Men den ligger nerpackad i någon av alla mina kartonger. Snart ska jag hitta den.
Jag hade mina två ben på stolen framför mig och tittade på dem. Jag visste att ”om en vecka”, så är det bara ett ben kvar – iallafall ett långt ben och ett kortare. Hur sjukt är inte det? Att veta… Samtidigt kände jag mig trygg. Jag hade valt det. Min själ hade valt det. Jag var redo.
Jag som hade lovat mig själv att ta livet av mig om jag skulle bli tvungen att amputera benet någon gång. Det finns ju inget liv som enbent?

Mitt liv som tjej med bara ett ben är det vackraste liv jag vet
Jag har den finaste mannen i livet som min pojkvän
Jag har världens bästa familj
Jag har den bästa farmor en människa kan ha
Jag har många goa vänner
Jag får vara med om så mycket spännande, tack vare min amputaiton
Jag har livslust
Och det bästa av allt

Jag är fri

Jag är mer hel nu – trots ett halvt ben mindre 

Tack mig själv för att jag vågade…
vågade att ta språnget.

Min vecka för 13 år sedan...

Veckan har varit kaotisk. Jag har legat inne pa sjukhuset mellan tisdag och torsdag. I fredags var vi till Stockholm. Jag skulle genomga nagot som heter biopsi. De stack en nal i det omradet där de ser den mörka fläcken. Min läkare Otte Brosjö, som är docent och arbetar pa ortopedavdelningen i tätt samarbete med onkologen ringde idag. Han vill att vi ska komma till honom redan imorgon bitti. MRT, Scintröntgen och x-antal olika blodprover mm har tagits pa mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Vad jag ska tro. Jag far emellan att tro det värsta, medan hoppet är det sista som överger mig.

  Däremot har jag varit fruktansvärt irriterad över en pappa som ligger i samma sal som mig med sin lilla dotter, han snarkar som fan. Det är grymt irriterande, framförallt när jag har haft sa ont och försöker sova sa gott jag kan. Fredagen var det värsta för mig. Vi var till Karolinska och jag fick genomga en biopsi. En san där undersökning när de gar in med en stor nal i det omradet som är skadat. I mitt fall, det svarta halet i benet. Det var bland det mest smärtsamma jag nagonsin varit med om. Det gjorde sa fruktansvärt ont! Framförallt när sköterskan jag fragade om det skulle göra ont, svarar att ”nej- det gör det inte”. Jag fick ligga pa en brits med huvudet ner mot golvet och jag sag ingenting. Helt plötsligt skar en oerhörd smärta genom kroppen pa mig. Fruktansvärt! Jag höll en hand sa hart som jag aldrig nagonsin hallit en hand. Jag försökte bli kvitt ifran smärtan.

  Men den var olidlig. Tydligen hade nalen varit enorm stor ocksa, sa det var inte konstigt att smärtan genomborrade min tillvaro. Nagonting inom mig känns oroligt. Nagonting inom mig vet inte riktigt vad det är som händer. Detta är en värld som är helt ny för mig. Handsprit. Blodprover. Fylla in matönskelistan. Äta konstig sjukhusmat. Vara i nagon annans händer. Inte första vad som händer. Det som de vuxna säkerligen förstar… Imorgon ska vi aka in till Karolinska. Vi ska vara där redan vid atta pa morgonen. Grymt tidigt. Jag är orolig… och har ont…

Detta var min vecka för 13 ar sedan. En vecka fylld av en annan form av tillvaro än för en ”normal” fjortonarig tjej. Detta är kvällen innan… innan mitt liv tar en helt ny vändning… pa ett helt annat sätt…

 Jag önskar att jag hade kunnat sitta pa ett moln… titta ner pa denna tjej… och säga till henne.. ”Lilla gumman – allt som du nu star inför kommer bara att göra dig starkare.

Mer rustad inför framtden. Mer stark och hel i dig själv. Allt kommer att bli bra. Var inte orolig”. Jag kunde inte säga det till mig själv. Utan idag ser jag bara hur jag ligger i sängen. Funderar över det som skall komma imorgon. Jag ser mina nya ärr sedan venflonerna. Jag ser blodet pulsera av nervositet inne i mina blodadror. Pa nagot sätt var det denna kväll den gamla Madde ”försvann”. Hon blev en ny. En Madde, version 2.0… Men det visste jag inte da…

Jag ber så....

om ursäkt för att det inte har skrivits nya inlägg. Men nu är min dator trasig som killen har, el hade. Så jag måste skaffa en ny. Jag önskar o hoppas att ni som varit inne här orkar vänta? Bullar o kaffe till er under tiden :D

Vill bara....

meddela till er som tittar in här att varför det är glest mellan inläggen är för att jag bara har tillgång till min mobil. Datorn har killen. Jag har lyckats gjort något med den, men vad vet jag inte :S

Madde......