Det som inte fick hända...

Detta är kopierat från Maddes hemsida:

Det som inte fick hända….

Egentligen skulle jag vilja påstå att mitt ”livs resa” började redan då mina föräldrar skilde sig. Året var 1995 och mitt på sommaren då min far helt plötsligt berättade att han och min mor skulle skilja sig.

Skilsmässan var väldigt infekterad och en historia i sig, så det får lämnas till handlingarna så länge..

  Dagen var den 1:a september, 1998, dagen då jag först märkte att något inte stod rätt till med mig. När jag vaknade på morgonen och skulle resa mig upp, sköljde en fruktansvärd smärta genom mitt ben. Jag kunde inte gå på det!

Med min envishet som både har varit gynnsam och till min last ibland tvingade jag mig själv till skolan, då min far inte kunde skjutsa mig den morgonen.

Väl i skolan blixtrade det som små stjärnor framför mig, mitt ben gjorde så ont! Jag skulle inte klara av att genomlida en dag i skolan med denna smärta, utan jag blev tvungen att ringa till min mor som även arbetade på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Jag grät så tårarna sprutade när jag hörde min mors röst och jag tror aldrig hon har cyklat hem så fort någon gång, för att kunna hämta sin bil och sedan hämta upp mig vid min skola.

Väl på sjukhuset gjorde de en sk skelettröntgen på mig. Den vanliga röntgenmetoden som alla får göra som exempelvis har brutit armen, benet eller liknande. På röntgenbilden sedan så syntes ett svart hål, strax under knät.

   Jag som precis skulle fylla 14 hade ingen aning om vad läkarna menade när de sa att det förmodligen var en infektion eller en godartad tumör. Som många andra patienter fick jag värktabletter med ordern om att åka hem och vila. OM jag skulle bli sämre skulle jag höra av mig igen.

Min mor och jag åkte hem till mormor och morfar och jag blev platsad på deras skinnsoffa med kuddar under benet för att få det i högläge. Morfars hund, en liten Jack Russelterrier Morris (som gjorde skäl till sitt namn) låg vid min sida hela kvällen..

Förmodligen kände han något som vi andra inte vågade vara tillräckligt öppna för att lägga märke till.. Något var fel.. väldigt fel..

Jag fick över 40graders feber sent på kvällen och både jag och min mor blev väldigt oroliga. Vi ringde till barnavdelningen och de sa att vi skulle komma in igen. Jag minns inte så mycket av den natten.. jag minns ej heller om det var den natten eller natt nummer 2 som pappa kom och sov med mig..

Jag blev iallafall kvar på denna avdelning veckan ut. Det gjordes främst olika röntgenundersökningar på mig. Det var scintröntgen, skiktröntgen och MRT där man rullas in i en stor tunna känns det som och som bullrar något kopiöst.

Tur för mig som hade radio i hörlurarna medan mamma och pappa fick sitta i bullret.

På fredagen samma vecka fick vi åka till Stockholm. Vi skulle träffa en docent som var specialist på tumörsjukdomar som satt i skelettet. Han var väl ifrån början ortoped men arbetade mycket med tumörsjukdomar. Av någon konstig anledning så förstod jag aldrig innebörden av det läkarna hade sagt till mig: ”Antingen är det en infektion eller en godartad tumör…”

   Jag visste inte att tumör och cancer är samma sak.. med andra ord insåg jag inte allvaret i min situation..

Otte Brosjö som min läkare i Sthlm hette berättade att jag skulle få genomgå en biopsi. Detta innebar att de skulle sticka en nål i mitt ben och ”dra ur” vätska ur området som syntes på röntgenbilderna, på så sätt för att se vad det var för något som besvärade mig så pass.

Jag hade min mor och far med mig (äntligen kunde de vara i varandras närhet igen utan alltför mycket bråk) och det kändes skönt. Det var bara min far som fick följa med in i rummet med massor av personal. Jag låg på mage på den kalla britsen, med min far framför mig som höll mig i handen.

Idag är jag glad att jag inte såg nålen för det gjorde så fruktansvärt ont. En sköterska som jag kom att förakta efter undersökningen sa när jag frågade henne om det skulle göra ont: ”Nejdå, det gör inte ont!”

Jag har nog aldrig kramat min fars händer så hårt som då….

Helgen gick.. jag fick äntligen vara hemma.. Jag var hemma hos min far och hans nya fru då.. På måndagen fick min far ett telefonsamtal från Otte Brosjö som ringde med anledningen av undersökningen i fredags. Han ville att vi skulle komma till Sthlm igen, redan tidigt på tisdagsmorgonen.

Varför var det så bråttom?

Väl där.. min far och mor och jag igen.. Inne på ett undersökningsrum på Ortopedmottagningen på Karolinska sjukhuset i Sthlm tillsammans med Otte Brosjö. Jag kommer inte ihåg om han frågade någonting.. Men det jag minns är att han sa: ”Vi har hittat spår av tumörceller….”

   Då utbrister jag: ”Men vad bra, då är den iallafall godartad!!”

Otte Brosjö: ”Vem har sagt det….?”

I den stunden… ramlade jorden ner på mina axlar.. allting kändes så tomt… lätt… ljudlöst.. Allt bara försvann… Min mor började gråta och hennes tårar bara forsade… min far och jag tittade tveksamt på Otte Brosjö och lät tystnaden tala för sig själv..

Vad skulle vi göra nu..?

Jag hade fått cancer!