Igår tänkte jag..

..på när du låg du låg så stilla i sängen på Akis. Så konstigt att se dig efter 4 år. Alla dessa känslor jag hade inom mig, välde upp likt ett vulkan utbrott och gjorde så ont. Smärtan och sorgen över allt som varit välde upp. Jag la mig bredvid dig, smekte dig i håret och ville aldrig lämna dig. Jag flätade en fläta i luggen på dig. Det är så konstigt att du ena sekunden levt och andra sekunden finns du inte mer. Jag kommer alltid att ha den bilden innanför min näthinna, där du låg så fridfull.
  Jag är tacksam över mig själv att jag valde att följa med mamma och pappa den kvällen. Den kvällen du dog...
Min tröst i allt detta, är att du fick dö på det du älskade. Din älskade häst..

Jag var med dig hela tiden, som den stora syster jag ska vara. Det var det enda jag kunde göra för dig, efter allt som varit mellan oss. Men jag ville inte lämna dig! Först ville jag förbereda dig, men sen ändrade jag mig. Men jag valde dina kläder, det linne som du älskade och alltid snodde av mig. Jag valde halsbandet som las runt din hals, den vita strass droppe som du en gång gav mig. För på så vis var en del av mig, med dig. Så när dagen för din sista vila kom, fanns jag bakom dig. Jag lämnade kyrkan sist och följde kistbärarna ut.

 Jag gav dig en sista puss, som ett sista farväl. Jag slöt mina ögon och sa:

-Du är förlåten och jag älskar dig. Sov i ro tills den dag vi åter möts..

Så overkligt att du inte finns. Saknar dig så.... <3