Det som inte fick hända.....inträffade.

Vi var som de flesta syskon. Vi lekte och skratta. Nått gick fel och vi hatade varandra, för en liten stund. Sen var vi vänner igen. Den dagen vi alla fick beskedet om din cancer, var det som om moder jord slog undan fötterna på mig.

Jag ville inte tro....att du kunde dö. 

Så pass var det, elakartad cancer. För mig var det jobbigt. Självklart för Madde som blivit drabbad, men för mig som stora syster....att stå på sidan av och bara se på och inte kunna göra något. Vad skulle hända nu? Skulle du bli frisk? Skulle ditt hår ramla av (helt oväsentligt med tanke på livet). Skulle du dö? Min syster! Nej, du skulle klara dig....det visste jag. Eller iaf ville tro det. Tiden som följde var det mycket sjukhus besök för dig, mamma och pappa. Jag gick i skolan och var sällan med. För mig va det skönt att inte veta eller vara där. 

  Jag flydde från verkligheten. Men verkligheten slog mig rakt på käften när jag hälsade på dig på sjukhuset. Du kunde ju faktiskt dö ifrån mig....oss! Jag glömmer aldrig när du åkte med mamma till frisören. 

Du sa bara: raka av allt! 

Varför undrar ni? Jo, för Madde hade bestämt sig att cancern inte skulle bestämma över henne. Det skulle hon göra och så blev det. Hon fick en peruk med sig. En fin blond peruk med liten lugg i fram. Du använde den en gång. 

Varför ska jag ha den? Sa du. Jag skäms inte! 

Du använde mest keps. Du var så modig i all ångest vi andra kände som ett timglas inom oss, som när sanden runnit ut....skulle vittra sönder i små små sandkorn. Du var jämt glad, sprallig och alltid med en glimt i ögat. Själv gick jag som på nålar... Du hade ju dina tankar, känslor och rädslor att bära. Jag fick aldrig se dig vara ledsen och rädd. 

Fast jag visste, att du var livrädd. 

Livrädd för det oundvikliga....

Det som inte fick hända...

Detta är kopierat från Maddes hemsida:

Det som inte fick hända….

Egentligen skulle jag vilja påstå att mitt ”livs resa” började redan då mina föräldrar skilde sig. Året var 1995 och mitt på sommaren då min far helt plötsligt berättade att han och min mor skulle skilja sig.

Skilsmässan var väldigt infekterad och en historia i sig, så det får lämnas till handlingarna så länge..

  Dagen var den 1:a september, 1998, dagen då jag först märkte att något inte stod rätt till med mig. När jag vaknade på morgonen och skulle resa mig upp, sköljde en fruktansvärd smärta genom mitt ben. Jag kunde inte gå på det!

Med min envishet som både har varit gynnsam och till min last ibland tvingade jag mig själv till skolan, då min far inte kunde skjutsa mig den morgonen.

Väl i skolan blixtrade det som små stjärnor framför mig, mitt ben gjorde så ont! Jag skulle inte klara av att genomlida en dag i skolan med denna smärta, utan jag blev tvungen att ringa till min mor som även arbetade på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Jag grät så tårarna sprutade när jag hörde min mors röst och jag tror aldrig hon har cyklat hem så fort någon gång, för att kunna hämta sin bil och sedan hämta upp mig vid min skola.

Väl på sjukhuset gjorde de en sk skelettröntgen på mig. Den vanliga röntgenmetoden som alla får göra som exempelvis har brutit armen, benet eller liknande. På röntgenbilden sedan så syntes ett svart hål, strax under knät.

   Jag som precis skulle fylla 14 hade ingen aning om vad läkarna menade när de sa att det förmodligen var en infektion eller en godartad tumör. Som många andra patienter fick jag värktabletter med ordern om att åka hem och vila. OM jag skulle bli sämre skulle jag höra av mig igen.

Min mor och jag åkte hem till mormor och morfar och jag blev platsad på deras skinnsoffa med kuddar under benet för att få det i högläge. Morfars hund, en liten Jack Russelterrier Morris (som gjorde skäl till sitt namn) låg vid min sida hela kvällen..

Förmodligen kände han något som vi andra inte vågade vara tillräckligt öppna för att lägga märke till.. Något var fel.. väldigt fel..

Jag fick över 40graders feber sent på kvällen och både jag och min mor blev väldigt oroliga. Vi ringde till barnavdelningen och de sa att vi skulle komma in igen. Jag minns inte så mycket av den natten.. jag minns ej heller om det var den natten eller natt nummer 2 som pappa kom och sov med mig..

Jag blev iallafall kvar på denna avdelning veckan ut. Det gjordes främst olika röntgenundersökningar på mig. Det var scintröntgen, skiktröntgen och MRT där man rullas in i en stor tunna känns det som och som bullrar något kopiöst.

Tur för mig som hade radio i hörlurarna medan mamma och pappa fick sitta i bullret.

På fredagen samma vecka fick vi åka till Stockholm. Vi skulle träffa en docent som var specialist på tumörsjukdomar som satt i skelettet. Han var väl ifrån början ortoped men arbetade mycket med tumörsjukdomar. Av någon konstig anledning så förstod jag aldrig innebörden av det läkarna hade sagt till mig: ”Antingen är det en infektion eller en godartad tumör…”

   Jag visste inte att tumör och cancer är samma sak.. med andra ord insåg jag inte allvaret i min situation..

Otte Brosjö som min läkare i Sthlm hette berättade att jag skulle få genomgå en biopsi. Detta innebar att de skulle sticka en nål i mitt ben och ”dra ur” vätska ur området som syntes på röntgenbilderna, på så sätt för att se vad det var för något som besvärade mig så pass.

Jag hade min mor och far med mig (äntligen kunde de vara i varandras närhet igen utan alltför mycket bråk) och det kändes skönt. Det var bara min far som fick följa med in i rummet med massor av personal. Jag låg på mage på den kalla britsen, med min far framför mig som höll mig i handen.

Idag är jag glad att jag inte såg nålen för det gjorde så fruktansvärt ont. En sköterska som jag kom att förakta efter undersökningen sa när jag frågade henne om det skulle göra ont: ”Nejdå, det gör inte ont!”

Jag har nog aldrig kramat min fars händer så hårt som då….

Helgen gick.. jag fick äntligen vara hemma.. Jag var hemma hos min far och hans nya fru då.. På måndagen fick min far ett telefonsamtal från Otte Brosjö som ringde med anledningen av undersökningen i fredags. Han ville att vi skulle komma till Sthlm igen, redan tidigt på tisdagsmorgonen.

Varför var det så bråttom?

Väl där.. min far och mor och jag igen.. Inne på ett undersökningsrum på Ortopedmottagningen på Karolinska sjukhuset i Sthlm tillsammans med Otte Brosjö. Jag kommer inte ihåg om han frågade någonting.. Men det jag minns är att han sa: ”Vi har hittat spår av tumörceller….”

   Då utbrister jag: ”Men vad bra, då är den iallafall godartad!!”

Otte Brosjö: ”Vem har sagt det….?”

I den stunden… ramlade jorden ner på mina axlar.. allting kändes så tomt… lätt… ljudlöst.. Allt bara försvann… Min mor började gråta och hennes tårar bara forsade… min far och jag tittade tveksamt på Otte Brosjö och lät tystnaden tala för sig själv..

Vad skulle vi göra nu..?

Jag hade fått cancer!

Min 1:a del av vårat liv..

När du föddes så bodde vi i Sävja. Den tiden var trygg för dig och mig. Mamma fanns alltid där för oss. Pappa han jobbade mycket. Mamma jobbade hon oxå, så du var hos en dagmamma då. Jag gick i skolan.

  På somrarna så åkte vi ut med båten, vi var ute i ca 4v. Då var det vi, du och jag. Vi lekte, badade och bråkade. Ett år var vi vid Lisselö och du och pappa fiskade i Farmor (vår jolle) du tog upp en jätte stor och fet mask ur burken som vi tagit från morfar som fyllt på med maskar från deras rabatt. Utan att tveka slet du den mitt itu, den var för stor att ha hela. Jag stod och såg på med avsky. 

Men roligt hade vi!

När sommaren var slut så var det skola igen. Varje morgon när du skulle till dagis så åt du en tallrik med havregrynsgröt och lyssnade på Mamma Mu och Kråkan, som gick på radion. En morgon när vi satt och åt frukost så började du bete dig konstigt. Helt plötsligt så rakt ner i tallriken, spydde du. Jag satt mitt emot dig och sen den dagen kan jag inte äta havregrynsgröt!   

  Du älskade Björnes Magasin som gick 18.00 varje vardag. Det var din tid framför tv:en. Du satt framför nere på golvet med din trasa och katten Tigger.

Du var väll ca 5-6 när du började lära dig att spela tvärflöjt. Du blev duktigare och duktigare.

Det var det du ville göra, det du brann för. Med tiden kom det att bli något du blev så otroligt duktig på. Du lärde dig att spela det mesta, du skulle klara allt. Det gjorde du oxå. Det var så otroligt vackert det du spelade.

Du låg så fin i din lilla balja på Akademiska Sjukhuset -84 den 3 November. Jag hade en liten brun nalle med till dig som jag lade bredvid dig. Jag var så stolt! Jag lovade att du skulle få leka med alla mina leksaker, men det vet ju de flesta att så blev det ju inte. I mina ögon ville du bara förstöra, men du ville ju bara vara med.

  Du visste hur och vad du skulle göra och säga för att få mig arg. Men vi älskade varandra, syskonkärlek är ju så.....

Du hade en dröm, den var att få skriva en bok om ditt liv. Jag ska försöka att göra det du idag inte kan. Ingen bok men en blogg till dig. Jag skriver utefter mina minnen och det du själv hann skriva. Mamma hjälper också till.

Du fattas oss <3

Madelene "Madde" Lundgren

Nu sover du i ro, min älskade lilla syster....