Det som inte fick hända.....inträffade.

Vi var som de flesta syskon. Vi lekte och skratta. Nått gick fel och vi hatade varandra, för en liten stund. Sen var vi vänner igen. Den dagen vi alla fick beskedet om din cancer, var det som om moder jord slog undan fötterna på mig.

Jag ville inte tro....att du kunde dö. 

Så pass var det, elakartad cancer. För mig var det jobbigt. Självklart för Madde som blivit drabbad, men för mig som stora syster....att stå på sidan av och bara se på och inte kunna göra något. Vad skulle hända nu? Skulle du bli frisk? Skulle ditt hår ramla av (helt oväsentligt med tanke på livet). Skulle du dö? Min syster! Nej, du skulle klara dig....det visste jag. Eller iaf ville tro det. Tiden som följde var det mycket sjukhus besök för dig, mamma och pappa. Jag gick i skolan och var sällan med. För mig va det skönt att inte veta eller vara där. 

  Jag flydde från verkligheten. Men verkligheten slog mig rakt på käften när jag hälsade på dig på sjukhuset. Du kunde ju faktiskt dö ifrån mig....oss! Jag glömmer aldrig när du åkte med mamma till frisören. 

Du sa bara: raka av allt! 

Varför undrar ni? Jo, för Madde hade bestämt sig att cancern inte skulle bestämma över henne. Det skulle hon göra och så blev det. Hon fick en peruk med sig. En fin blond peruk med liten lugg i fram. Du använde den en gång. 

Varför ska jag ha den? Sa du. Jag skäms inte! 

Du använde mest keps. Du var så modig i all ångest vi andra kände som ett timglas inom oss, som när sanden runnit ut....skulle vittra sönder i små små sandkorn. Du var jämt glad, sprallig och alltid med en glimt i ögat. Själv gick jag som på nålar... Du hade ju dina tankar, känslor och rädslor att bära. Jag fick aldrig se dig vara ledsen och rädd. 

Fast jag visste, att du var livrädd. 

Livrädd för det oundvikliga....