Jag levde mitt liv, skola, kompisar, fester och killen. För mig var det som hände runtomkring något ovetande och främmande. Jag liksom slog allt ifrån mig. Levde på som om inget har hänt. Men det man flyr ifrån kommer ikapp.
Dagen när du, mamma och pappa fått beskedet.....då föll jag oxå. Ner i en avgrund, svart och mörk. Hur skulle jag kunna leva utan dig? Vem skulle bråka och retas? Vem skulle jag beskydda? Som jag nu inte kunde....jag kunde bara stå och se på. Min frustration och ilska växte inom mig och jag måste ut. Jag tog Morris och sprang. Jag sprang ut på gärdet vid högarna. Där stod jag och bara skrek och grät. Allt vad jag orkade, det kändes som att mina lungor skulle spricka och att min värld rammade under mina fötter.
Jag gick hemåt efter jag fått ur mig det mesta. Väl hemma så var du och mamma där. Vi fikade och pratade. Om allt, vi vågade väll kanske inte riktigt nudda vid ordet. Det som gjorde dig sjuk, dödligt sjuk. Men vi pratade om det min inte riktigt. Alla var rädda, livrädda. Mest du, det var ju i din kropp det växte och gjorde dig sjuk. Jag kommer inte ihåg när du började med cytestatican (vet inte om det stavas så?) jag har förträngt. Men att jag ville undvika dig vet jag. Varför undrar ni? Jag var så rädd att förlora Madde, jag kunde inte hjälpa henne....jag var helt maktlös. Så varje gång jag såg henne, slog verkligheten mig på käften och jag blev påmind om att hon kunde dö. Det var mitt sett att handskas med allt. Men jag fanns där för henne....
Glädjen mitt i allt fanns, vi skrattade mycket. Jag tror skrattet är helande för själen. Det gjorde nog mycket för dig, hjälpte dig att få styrka. Men det hade du redan. Inget eller ingen skulle få vinna över dig!
Så var det bara.
Inte ens cancern som livnärde sig på ditt liv....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar