utan att kunna göra något. Det är det värsta jag varit med om. Jag stod på sidan av och såg på. Jag kunde inte ta beskeden som Madde fick, jag kunde inte ta all medecin som pumpades in i hennes ådror. Jag var maktlös. Men jag ville finnas där. Hon fick väldigt mycket bivärkningar av cytestatican. Jag minns en gång så slog det ut henne helt, hon fick svamp i munnen av dess like.
Gud vad jag önska att det var jag..
Men det var det inte, jag var en åskådeare. Hon hade en bok som alla som var där fick skriva i som en komersation. Hon klarade inte av höga ljud då, som exempel en dörr som gick igen. Hon var tapper min syster. En gång kunde hon inte med yougurt, hon spydde av den. Inte senare heller, det höll i sig. När hon fick komma hem försökte vi hitta på roliga saker. Skolan fixa hon på sjukhuset. Hon åkte några gånger till Heidenstam för att hälsa på sina klasskompisar och berätta om hennes cancer. Hon ville till varje pris att allt skulle vara som vanligt, hon skulle inte vara någon vi skulle dalta med bara för att hon var sjuk. Inget, inte ens cancern skulle få stoppa henne. Från att leva ett bra och så normalt liv som det gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar